Wikibok omvärldskunskap

Omvärldskunskap

PDF skapad med hjälp av det öppna källkod-verktyget mwlib. Se http://code.pediapress.com/ för mer information.
PDF generated at: Mon, 02 Apr 2012 10:49:22 UTC

Innehåll
Artiklar
Imperialism 1
Kolonialism 5
Ryska revolutionen 13
Kalla kriget 18

Referenser
Artikelkällor och författare 28
Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare 29

Artikellicenser
Licens 30

Imperialism 1

Imperialism
För datorspelet med samma namn, se Imperialism (datorspel).
Imperialism är en strävan hos vissa stater eller nationer att bilda
imperier som omfattar områden av främmande folkslag och nationer.[1]
Termen började användas i slutet av 1800-talet om främst europeiska
nationers strävan att bygga upp koloniala imperier. Därefter har termen
använts om liknande processer under både tidigare och senare
historiska epoker. Ordet imperium kommer från latinet och betyder
"befallning", "myndighet", "herravälde".

Imperialismens historia
Imperialism uppstod redan flera tusen år före Kristus, ursprungligen i
det Assyriska riket som varade från omkring 2000 f.Kr. till 570 f.Kr.
Den form av imperialism som tillämpats under assyrierna ersattes av Karta som visar kapplöpningen om Afrika.
Persiska rikets pluralistiska och federativa modell som banade vägen
för det hellenska imperiet som nådde sin topp under Alexander den
store (356-323 f.Kr.). I och med Romerska rikets (Imperium
Romanum) utbredning sönderföll hellenska imperiet och romarna
utvecklade världshistoriens mäktigaste imperier som sträckte sig från
Brittiska öarna till Egypten.

Från och med 600-talet bildades ett arabiskt välde, som sträckte sig
från Mellanöstern för att slutligen nå Spanien i väst. På 1300- och
1400-talet hade Osmanska riket slagit ut Bysantinska riket ur historien
och ett nytt imperium etablerade sig i sydöstra Europa.
Karta som visar Brasiliens inflytande över de
latinamerikanska länderna medan Brasilien själv
var under USA:s inflytande.

Europeisk imperialism

”
Jag påstår att vi är den bästa rasen i världen och att ju större del av världen som vi har under oss, desto bättre är det för den mänskliga rasen.
Jag påstår att varje acre som läggs till vårt territorium ger födsel åt fler av den engelska rasen, som annars inte skulle existera. Jag anser det
vara min skyldighet till Gud, min Drottning och mitt land att måla hela den afrikanska kartan röd, röd från Kapstaden till Kairo. Det är min
tro, min dröm och mitt uppdrag. „
[2][3]
— Cecil Rhodes.

”
En rosakind kom en dag in på vårt kontor. Han berättade för oss om rosakindernas kung som levde i ett land på andra sidan havet. Han sade,
'den här stora kungen är nu er kung'. Detta var märkliga nyheter. För det här landet var ju vårt. Vi hade ingen kung, vi valde våra
rådsmedlemmar och de bestämde våra lagar. Med stort tålamod försökte våra ledande Åldermän berätta detta för rosakinden. Men i slutändan
sade han 'vi vet detta, men trots det är det jag nu har sagt till er ett faktum. Ni har nu en kung och hans lagar är era lagar. „
[2][4]
— Hövding Kabongo i Kikuyu-stammen i Kenya.

Imperialism 2

Bakgrund
Efter Christofer Columbus upptäckande av Amerika 1492 började
europeiska stater etablera kolonier där, men även i Sydasien, i delar av
Afrikas kust och i Kina. Européernas påverkan på det dagliga livet i
Indien, Kina och Afrika var dock väldigt liten. Under 1800-talet fick
dock Europa ansenlig makt. Starka centralstyrda nationalstater hade
uppstått och industriella revolutionen hade förstärkt de europeiska
ekonomierna. Delvis på grund av ländernas ekonomiska och militära
styrka ville de expandera kraftigt, vilket låg till grund för det som
kallas den "nya imperialismen". Med början i 1870-talet lade
européerna en stor del av världen under sitt inflytande och sin
kontroll.[1]

Den nya imperialismen hade flera orsaker. Den industriella
revolutionen var dyr, och imperialismen var då ett sätt att med
ekonomiska intressen täcka industrialismens kostnader. Fabriker i
Europa ville ha billig tillgång till viktiga resurser som gummi, The Rhodes Colossus - en karikatyr ritad av
petroleum, mangan och palmolja, samtidigt som man ville hitta nya Edward Linley Sambourne, föreställande Cecil
Rhodes.
marknader. Handels- och krigsskepp behövde nya baser, och
industrialiserade makter övertog öar eller hamnar för dessa ändamål.
Därutöver spelade maktbalansen och nationalismen en stor roll: om en nation fick många kolonier hade den ett
maktmässigt övertag gentemot de andra, och för att undvika detta, övertog de övriga länderna också kolonier.
Västländernas ledare resonerade att kolonierna behövdes för den nationella säkerheten, och att ett globalt imperium
ökade en nations prestige.[5]

Ytterligare en orsak var den humanitära och religiösa. Många västerlänningar såg koloniernas invånare som personer
som behövde beskyddas, och att missionärer ansåg att de hade en plikt att sprida vad de såg som den västerländska
civilisationens välsignelse; dess medicin, lagar och kristendomen. Socialdarwinism hade börjat sprida sig, och
många västerlänningar såg sig som övermäktiga de koloniserade. Darwins teorier om naturligt urval överfördes till
människorasen. Européernas imperialism var ett sätt att förbättra människosläktet.[5]

”
Tag upp den vite mannens börda,
sänd män med mod och spänst
i landsflykt, sänd er bästa flock
till era fångars tjänst
att träla i tungt harnesk,
att ge en vettlös hord,
ett vilt, nyss fångat folk – halvt
barn,
halvt djävlar – värn och vård. „
— Svensk översättning av Rudyard Kiplings The White Man's Burden från 1899.

Imperialism 3

Koloniseringen
Från 1400- till 1900-talet hade England, Frankrike, Nederländerna, Portugal och Spanien etablerat kolonier i
Amerika, Asien och Afrika i jakt på rikedomar. De tog med sig små fina saker från Europa som exempel speglar,
nålar och skrin. Bytte det mot slavar som dem senare sålde till kolonierna i Amerika
Från 1870 till 1915 lade imperialistiska länder stora delar av världen under sig. Stora delar av övriga världen var i
tillbakagång; både Ottomanska imperiet, Indien och Qingdynastin i Kina. Krig bland folken i Västafrika och
slavhandelns eftermäle hade gjort det svårt att etablera riken eller nationalstater, och de som hade väl etablerats var
inte tillräckligt starka för att motstå västländernas stormanlöpning.[2]
På 1900-talet hade de nyblivna imperialistiska staterna Ryssland, Italien, Tyskland och Japan efter sina många
erövringskrig under årens lopp erövrat stora inkomstkällor i form av oljekällor med mera och koloniserat stora
områden i Afrika.

Försök att motstå koloniseringen
Både afrikanska och asiatiska länder försökte motstå koloniseringen, och flera bekämpade dem. Vissa områden
försökte att i förebyggande syfte modernisera sig och sina traditioner för att kunna motstå västländerna, och många
som utbildats i väst försökte organisera nationalistiska rörelser för att bli av med imperialisterna.[2] Över hela Afrika
mötte man motstånd. Algerier kämpade mot Frankrike i åratal. Samori Touré bekämpade också fransmännen längre,
medan han försökte bygga sitt eget rike. I södra Afrika bekämpade britterna zulu och i västra Afrika Asante. Yaa
Asantewaa bekämpade britterna i det sista Asantekriget. Nehanda stred för Shona i Zimbabwe, men fängslades och
avrättades. Hon blev senare en inspiration för andra frihetskämpar.[6]
I Östafrika kämpade tyskarna mot Yao och Herero, vilket ledde till ett uppror 1905, Maji-Maji-upproret. Först efter
att ha bränt flera tunnland med mark vann tyskarna, en handling som ledde till att tusentals personer dog av svält.
Etiopien lyckades dock att motstå imperialismen. Etiopien hade varit uppdelat i flera feudala områden ledda av
prinsar som stred mot varandra, och som styrde över sina egna domäner. Under 1800-talets slut började Menelik II
modernisera landet. Han hyrde in europeiska experter för att förbättra infrastrukturen och förbättra skolan. Han köpte
in vapen och tränade sin armé med hjälp av européer. När Italien invaderade Etiopien 1896 var Menelik därför
förberedd. I slaget vid Adua vann han därför mot italienarna. Etiopien och Liberia var de enda länder som inte
koloniserades.[6]

Antiimperialism
Antiimperialism är en term som kan användas för idéer eller rörelser som är emot någon form av imperialism. Även i
västländerna uppstod små grupper av antiimperialister som motsade sig västländernas kolonisering. Vissa menade att
det var de rikas förtryck av de fattiga, andra att det var omoraliskt. Man menade att medan västländerna blev allt mer
demokratiska hemma belade dem kolonierna med odemokratiska styren.[7]

Imperialismens följder
Imperialismen hade stor påverkan runt hela världen, och påverkade olika på olika ställen. Påverkningarna brukar
delas in i tre kategorier; kulturella, politiska och ekonomiska.[8]
De kulturella påverkningarna var bland andra missionärernas spridning av kristendomen och olika europeiska språk,
samt etablering av skolor och sjukhus och att de koloniserade förlorade förtroendet till sin kultur samt tron på
västerlänningars överlägsenhet. De politiska utgjordes av att administratörerna ändrade de politiska enheterna, att
kolonisatörerna omdefinierade gränserna utan att ha förståelse för de lokala politiska eller etniska situationerna och
att de koloniserade människorna tog över de europeiska idéerna om nationalism och därigenom stred för egen
självständighet. Slutligen var de ekonomiska påverkningarna att de koloniserade människorna ofta odlade
avsalugrödor istället för mat, att vissa tvingades att arbeta för härskarna för att betala skatter, och att maskingjorda

Imperialism 4

gods förstörde inhemska industrier.[8]

Imperialistiska styrelseskick
Imperialmakterna utvecklade flera kolonistiska styrelseskick. Fransmännen brukade direkt styre, där man sände
soldater och tjänstemän till länderna som administrerade. Fransmännens mål var att ålägga dem den franska kulturen
och omvända dem till franska provinser. Britterna använde sig istället av indirekt styre, där de använde lokala
sultaner eller hövdingar, som i sin tur sände sina barn till att uppfostras i Storbritannien, för att sprida den brittiska
civilisationen och fortsätta det indirekta imperialistiska styret.[7]
Flera länder skapade protektorat, där lokala härskare lämnades kvar men förväntades följa européernas riktlinjer
rörande handel eller missionsarbete. Protektoraten var billigare än en koloni, och krävde oftast färre soldater.
Intressesfär var en tredje form, och utgjordes av ett område i vilket en utomstående makt hävdade ensamrätt på
investeringar eller handelsprivilegier. Dessa var vanliga i bland annat Kina.[7]

Marxistisk analys av imperialismen
Begreppet spelar en stor roll inom den marxistiska teorin. Imperialism beskrevs av Lenin som kapitalismen när den
utvecklats till sitt högsta stadium. När vi fått en situation där kapitalet lagt under sig nästan all produktion och det
krävs en väldigt stor kapitalinsats för att ta sig in på marknaden, blir det viktigt för kapitalet att lägga under sig nya
marknader. Detta leder enligt teorin till ökad konkurrens mellan olika kapitalistiska stater som ofta mynnar ut i krig.
Det tydligaste exemplet på detta, menar man, är första världskriget som primärt handlade om kontrollen över
kolonier och nya marknader.
Vissa menar att kapitalismen nu har hamnat i en period där den så kallade interkapitalistiska konkurrensen blivit
mindre viktig. Istället har man introducerat begreppen centrum och periferi för att visa på konflikten mellan länder i
kapitalismens ekonomiska centrum (länder med högteknologisk produktion och så vidare) och länder i kapitalismens
periferi (som framför allt exporterar icke-förädlade råvaror). Man menar att det ojämna handelsutbytet leder till ett
ökat ekonomiskt beroende som håller kvar länder i syd i fattigdom. Detta är en tydlig polemik mot de som istället
menar att vägen till ekonomisk utveckling i syd går genom öppna marknader och avregleringar. Marxister brukar
peka på nords protektionistiska politik gentemot länder i syd.
Viktiga namn inom den så kallade beroendeskolan är Immanuel Wallerstein och Samir Amin. Vissa borgerliga
debattörer menar att begreppet snarare använts som invektiv av marxister än som ett analytiskt begrepp.

Referenser

Originalcitat
[1] Gaynor Ellis och Ester, s. 750
[2] Gaynor Ellis och Ester, ss. 752-753

”
I contend that we are the first race in the world and that the more of the world we inhabit the better it is for the human race. I contend that
every acre added to our territory provides for the birth of more of the English race, who otherwise would not be brought to existence. I believe
it to be my duty to God, my Queen and my country to paint the whole map of Africa red, red from the Cape to Cairo. That is my creed, my
dream and my mission. „
”
A Pink Cheek man came one day to our council and he told us of the King of the Pink Cheek who lived in a land over the seas. 'This great
king is now your king', he said. This was strange news. For this land was ours. We had no king, we elected our Councils and they made our
laws. With patience, our leading Elders tried to tell this to the Pink Cheek. But at the end he said, 'This we know, but in spite of this what I
have told you is a fact. You have now a king and his laws are your laws. „

Imperialism 5


Noter

Tryckta källor
• Gaynor Ellis, Elisabeth; Esler, Anthony (2011) (på engelska). World History. Pearson. ISBN 978-0-13-372048-8

Kolonialism
Kolonialism är staters eller gruppers
erövring och behärskande av
främmande territorier. Det kan även
involvera exploatering samt införande
av den egna kulturen eller
civilisationen. Enligt vissa synsätt
krävs en mer omfattande migration till
det koloniserade området för att man
skall kunna tala om kolonialism, enligt
andra synsätt räcker dominans.
Nykolonialism eller neokolonialism Världskarta över de senaste kolonialmakterna och deras kolonier vid andra världskrigets
syftar på ekonomisk och politisk slut 1945.
exploatering som äger rum utan att
kolonialmakten har direkt territoriell kontroll.[1]

Det är svårt att dra en entydig gräns mellan traditionell expansionism och kolonialism. Starkare stater, stammar och
etniska grupper har i alla tider sökt utvidga sitt territorium på svagare konkurrenters bekostnad. Kulturell, politisk
och teknologisk påverkan och utveckling är starkt förbunden med koloniala åtaganden.
Ett sätt som koloniserande makter använt för att underordna koloniernas inhemska kultur är genom att göra det egna
språket till första språk. Några exempel är japanska i Korea[2]; engelska i Indien, Kenya med flera stater; spanska i
Latinamerika och arabiska i Nordafrika. Religiösa samfund, politiska partier och litteratur som var tillåtna i
moderlandet har under vissa skeden varit förbjudna i kolonierna. Under både första och andra världskriget deltog
kolonialtrupper ofta i moderlandets krigsmakter.

Begrepp och definitioner
Begreppet kolonialism är svårt att definiera och avgränsa. Det
används ofta inkonsekvent och sammanblandas med närliggande
begrepp.[3] Kolonialism sammanblandas ofta med imperialism. Ett
annat begrepp som är svårt att skilja från kolonialism är migration;
den gradvisa process av inflyttning till delar av dagens Australien
och USA som har kallats "kolonialism" skulle idag kallas
"irreguljär invandring". Enligt vissa definitioner krävs omfattande
migration för att det ska vara rimligt att tala om kolonialism.[3]
Romerska imperiet under Trajanus år 117 eKr.
Enligt ett eurocentriskt synsätt begränsas kolonialism till européers

Kolonialism 6

politiska kontroll av utomeuropeiska områden. Världens historia är
dock full av exempel på samhällen som har expanderat gradvis
genom att införliva nya områden och bosätta sin egna befolkning
på nyligen erövrat område. Kolonialism kan därför inte sägas vara
begränsat till en viss tid eller plats.[4]
Många olika definitioner av kolonialism har föreslagits. En
ordboksdefinition lyder "kontroll av en makt över ett beroende Expansionen av det Arabiska imperiet under
område eller folk" samt "en politik som förespråkar eller bygger på Umayyaderna.

sådan kontroll".[5] Antropologen Ronald Horvath har föreslagit
definitionen:[3]

Erövringar av det Ottomanska imperiet.

”
Kolonialism är den form av mellangruppslig dominans där bosättare i större antal invandrar permanent till kolonin från den koloniserande
makten.
„
Konsekvenser
Genom människans historia har koloniala expansioner ofta handlat om erövringar och plundring, och i vissa fall
utrotningskrig. Ibland har befolkningen i de nya territorierna decimerats kraftigt genom att nya sjukdomar följt med
kolonisatörerna, som skedde i Sydamerika. Som en konsekvens av koloniseringen har också teknologisk, politisk och
kulturell påverkan uppstått, särskilt i de fall då den erövrande makten sökt etablera permanent kontroll över ett
område. Denna påverkan har alltid haft till syfte att etablera ett förhållande på alla plan (kulturellt, politiskt
ekonomiskt) där kolonin är underordnad och tjänar moderlandet, främst med värdefulla råvaror. Ekonomin i
kolonierna konstruerades därför för att fungera först och främst till gagn för moderlandet. Oftast handlade det om att
ekonomin var helt inställd på en eller ett fåtal exportvaror vilket efter självständigheten bidragit till att landet
hamnade i underläge gentemot resten av världen.
I Afrika tilltog slaveriet som en konsekvens av den tidiga europeiska kolonialismen. Slaveriet var dock mycket
utbrett även före den europeiska kolonialismen.[6] I gengäld var det under den slutliga fasen av Afrikas uppdelning
mellan Europas stormakter som den avskaffades – inte sällan som ett argument till att lägga området under sig.
Framför allt var Storbritannien pådrivande i avskaffandet av slaveriet och bekämpade det med sin flotta och genom
avtal med afrikanska ledare. Exempelvis avskaffades slaveriet i Guldkusten, nuvarande Ghana, när området
erövrades av britterna 1821.
Efter frigörelsen från kolonialmakterna har många stater utvecklats starkt. Dock har framför allt flertalet stater i
Afrika visat sig svaga. De lider ofta av svår korruption och ekonomisk stagnation. Kolonialismen i viss mån har

Kolonialism 7

ersatts av nykolonialism då en del före detta kolonier har hamnat i ett fortsatt ekonomiskt och politiskt
beroendeförhållande till sina förutvarande kolonialmakter eller bara bytt ut dem mot andra stormakter. Flera av
konflikterna under efterkrigstiden har sitt ursprung i kolonialismen till exempel i Afrika där de spikraka gränserna
ramade in inbördes olika etniska grupper vilket efter självständigheten i vissa fall bidrog till att konflikter uppstod.
Två olika folkgrupper i samma stat kunde till exempel söka stöd från olika sidor i det kalla kriget. Ett exempel är
krigen och folkmordet i Rwanda där det har hävdats att tutsierna privilegierades av den belgiska kolonialmakten, och
att detta är en bidragande orsak till konflikterna med hutuerna.[7] Ett annat exempel är Somalia, vars diktatur efter
självständigheten i olika perioder fick stöd från både USA och Sovjetunionen i utbyte mot militära baser.

Debatt
En debatt om den moderna kolonialismen startades av Karl Marx och Lenin. De menade att den dåvarande
europeiska kolonialismen syftade till att suga ut kolonierna. Denna tanke har förts vidare fram till idag i olika
versioner, till exempel av ekonomhistorikern Immanuel Wallerstein och den så kallade beroendeskolan. Ekonomer
som Deepak Lal, Jagdish Baghwati och andra forskare har hävdat att Asiens kraftiga ekonomiska tillväxt motbevisar
beroendeskolan.
Andra har framhållit att kolonialmakterna, framför allt Storbritannien och Frankrike, också lämnade ett arv av
institutioner – rättsväsende, civil byråkrati, partiväsende, parlament, infrastruktur etc – som de hävdar att kolonierna
haft nytta av efter självständigheten. [8] Å andra sidan lämnades ett mycket auktoritärt centralstyre i arv i många
kolonier. Inga av kolonierna var dock demokratier innan erövringen, medan många blev det efter kolonialismen, med
Indien som det tydligaste exemplet.

Historia
Den moderna europeiska kolonialismen har
daterats till 1415 då en portugisisk
expedition intog den nordafrikanska
hamnstaden Ceuta och omvandlade stadens
moské till en kristen kyrka. Detta skede av
kolonialismen —- liksom tidigare den
grekiska, romerska, arabiska och sannolikt
den aztekiska och de flesta andra erövringar Världskarta över kolonialism år 1800.

— gick hand i hand med föreställningar om
de segrande gruppernas överlägsenhet. Det
handlade dock inte om någon rasism på
biologisk grund. I Europa uppkom också en
idealistisk föreställning om att de vita hade
en skyldighet att civilisera och hjälpa de
koloniserade folken, ibland betecknat som
"Den vite mannens börda"[9]. Under
mellankrigstiden började Storbritannien ge
ekonomiskt stöd till vissa av sina kolonier,
Större koloniseringar 1492 - 2008.
vilket efter det andra världskriget, och den
amerikanska Marshallhjälpen till Europas
återuppbyggnad, så småningom gav upphov till dagens biståndspolitik.

Kapplöpningen om Afrika (The Scramble for Africa) under slutet av 1800-talet innebar att flertalet betydande
europeiska makter sökte befästa territorier genom mer eller mindre äventyrliga erövringar. Vid Kongokonferensen

Kolonialism 8

1884-85 i Berlin (där även Sverige deltog, men avstod från kolonier) delades stora delar av centrala och östra Afrika
upp i intressesfärer mellan stormakterna. Idag är Kina en av de makter som medvetet utökar sina handelsförbindelser
och sitt inflytande i Afrika, inte minst i syfte att tillförsäkra sig kontrakt som ger inflöde av naturtillgångar som olja.
De tidigaste europeiska kolonierna var korsfararstaterna i Mellanöstern (eller "Främre Orienten") (i dagens Israel,
Palestina, Jordanien, Syrien, Libanon och sydöstra Turkiet) från 1000-talet till 1300-talet. Av dagens stater utanför
Europa är det endast elva som inte har en bakgrund av att ha varit europeiska kolonier: , Nordkorea, Sydkorea,
Japan, Kina, Taiwan, Thailand, Nepal, Afghanistan, Iran, Saudiarabien och Turkiet. Omvänt är det ett fåtal
utomeuropeiska riken som tidigare gjort erövringar i Europa: Umayyadriket kalifatet i Cordoba på Iberiska halvön
från 700-talet till 1200-talet; mongolriket Gyllene horden i Ryssland från 1200-talet till 1400-talet; samt Osmanska
riket på Balkan från 1300-talet till 1800-talet.

Koloniserande stater efter 1900-talet

Australien
Australien har försökt kolonisera flera ögrupper i Stilla havet under 1900-talet.

Belgien
Den belgiska kolonialismen i Kongo var inledningsvis ett specialfall, då den belgiske kung Leopold II 1885 lyckades
genomdriva det exceptionella arrangemanget att hela Kongo skulle vara hans privata egendom, Kongostaten. Kongo
var då alltså inte koloniserat av ett land, utan var helt utlämnat åt kung Leopold. Många européer (bland annat ett
antal svenskar) hyrdes in för att genomdriva kungens politik i området. Den grymma behandlingen av befolkningen i
Kongostaten ledde till att miljontals kongoleser mördades och stympades i samband med att kungen exploaterade
landets resurser. Författaren Joseph Conrad skrev den berömda romanen Mörkrets hjärta 1899 (översatt till svenska
1949) som baserade sig på hans upplevelser som ångbåtskapten på floden Kongo, i vilken många av de grymheter
som begicks mot de svarta i Kongo beskrevs. En europeisk proteströrelse skapades runt år 1900 mot skräckväldet,
och på grund av denna tvingades kungen 1908 ge upp ägandet av Kongo till den belgiska staten (han kompenserades
ekonomiskt för detta).
Mellan 1908 och 1960 var landet en belgisk koloni: Belgiska Kongo. Belgarna höll hela tiden alla viktiga civila och
militära poster, så när det 1960 blev ohållbart för Belgien att behålla sin koloni var Kongo oförberett på
självständighet. Ingen inhemsk elit av utbildade politiker, tjänstemän och officerare hade tillåtits växa fram, och
resultatet blev det fem år långa kaos som kom att kallas Kongokrisen. Armén revolterade, regeringen splittrades och
ett par regioner försökte bryta sig ut ur nationen. FN ingrep på centralregeringens sida och hamnade i några av de
hårdaste striderna i organisationens historia. Belgien stödde motståndare till centralregeringen och FN under krisen.

Danmark

Kolonialism 9

Nordisk och baltisk
kolonialhistoria

• Vikingatidens landnam
• Nordiska korståg
• Kolonialiseringen av Sameland
• Nordiska kolonialkompanier
• Svenska kolonier
• Danska kolonier
• Norska kolonier
• Kurländska kolonier

Norden

Baltikum

[10]
och baltisk kolonialhistoria redigera

Danmark koloniserade genom det så kallade Nordsjöväldet England 1013-1042. När unionen Danmark-Norge
upplöstes kvarblev de tidigare norska områdena i Atlanten – Island och Färöarna samt Grönland, som dock
återkolonialiserats under 1700-talet – varav de två senare fortfarande har en underlydande status fast med en
långtgående autonomi. Island blev självständigt under andra världskriget. Dessutom hade Danmark kolonier i
Karibien, Afrika och Indien. Danska Västindien såldes till USA i slutet av 1916 och numera går dessa öar under
namnet Amerikanska Jungfruöarna.

Frankrike
Frankrike var Storbritanniens ständiga rival om inflytandet i världen, och hade omfattande kolonier i Västafrika, från
Algeriet i norr till Gabon i söder. I östra Afrika behärskade man bland annat Madagaskar och Djibouti, samt i
Sydamerika Franska Guyana, i Atlanten ett antal karibiska öar inklusive Haiti och i Stilla havet ett antal öar inklusive
Tahiti. Flera av dessa kolonier lyder ännu under Frankrike, till exempel Guyana samt många öar i Stilla havet. I
Asien styrde man över Franska Indokina som omfattade Vietnam, Laos och Kambodja. Frankrike hade på 1700-talet
även kolonier i Indien och Nordamerika (Québec och områden som Louisiana runt Mississippifloden). De indiska
kolonierna och Quebec förlorades i krig till Storbritannien och efter det framgångsrika slavupproret på Haiti såldes
övriga områden i Nordamerika till USA. Tillsammans med Storbritannien fick Frankrike nya kolonier efter första
världskriget i och med de så kallade mandatområdena som de tilldelades av Nationernas förbund från det
förutvarande Ottomanska riket. De franska mandatområdena inkluderade Libanon och Syrien.

Förenta Staterna
Förenta Staterna frigjorde sig från det Engelska koloniala styret genom självständighetsförklaringen 1776 och ett
krig som stöddes av Frankrike. Landet var en direkt produkt av kolonialism och fortsatte efter självständigheten
expandera västerut på kontinenten med hjälp av slaveri av afrikaner från det koloniserade Afrika och folkmord på
ursprungsbefolkningen. Detta är inte kolonialism utan snarare expansionism då de erövrade områdena införlivades
direkt i moderlandet. Efter spansk-amerikanska kriget 1898 erövrade man Puerto Rico i Karibien samt Filippinerna i
Stilla Havet. Kuba fick formellt sett självständighet men blev i realiteten amerikanskt protektorat.[11]

Kolonialism 10

Italien
Italien enades relativt sent och hann därför inte skaffa sig lika många kolonier som sina stormaktskonkurrenter.
Italienska kolonier upprättades i Afrika i Libyen, Eritrea och Italienska Somaliland. 1936 erövrades Abessinien
(Etiopien) i Abessinienkriget och de östafrikanska områdena slogs ihop till Italienska östafrika. 1939 annekterades
även Albanien. Alla kolonier utom Italienska Somaliland blev självständiga i samband med andra världskrigets slut.
Italienska Somaliland blev självständigt 1960 och bildade tillsammans med Brittiska Somaliland Somalia.

Japan
Japanska koloniseringsförsök av Korea och Kina ägde rum före sekelskiftet 1600. Japans kolonisering av Korea
inleddes gradvis under slutet av 1800-talet, vilket kulminerade i ett kolonialkrig mot Kina rörande kontrollen av
halvön. Som ett resultat av krigen mot Kina och Ryssland hade Japan år 1910 erövrat Taiwan och halva Sachalin.
Japan etablerade kolonialistisk kontroll över Manchukuo, och Korea under mellankrigstiden. I alla länderna infördes
japanska som första språk och shinto infördes som statsreligion. Den japanska kolonialismen liknade den europeiska
på så vis att man bidrog till ekonomisk utveckling och industrialiserade både Korea och Manchukuo. Genom det
blodiga andra sino-japanska kriget försökte man även lägga under sig stora delar av östra Kina.
Under andra världskriget försökte man också upprätta "Den större östasiatiska sfären för gemensamt välstånd" i de
nyligen erövrade områdena med den japanska kulturen som bärande pelare. Kapitulationen som gjorde slut på kriget
gjorde också slut på Japan som kolonialmakt. Dock anses Japans framgångar i krigets inledning haft en avgörande
inverkan på avkoloniseringen i Asien efter kriget, då de visade att de västerländska kolonialmakterna gick att
besegra.

Kina
Mot slutet av Qingdynastin utkämpade de lokala kolonialmakterna Kina och Japan det Första sino-japanska kriget
om kontrollen av Korea. Tibet, Yttre Mongoliet, Xinjiang och Taiwan är andra områden som koloniserades av Kina
under perioden. Tibet återkoloniserades 1950.

Kurland
Kurland bedrev ytterst blygsamma koloniseringsförsök i Västindien under 1600-talet.
Se även: Danska kolonier

Malta / Riddarna av Sankt John
Malta (riddarna av Sankt John) koloniserade flera öar Västindien under 1600-talet. Bland annat Saint-Barthélemy
och Tortuga.

Nederländerna
Som ett av de stora europeiska sjöfartsländerna skaffade sig Nederländerna tidigt kolonier, bland annat Sri Lanka,
Nederländska Antillerna och dagens Indonesien (självständigt 1948).

Norge
Norge koloniserade Svalbard och flera mindre öar i Södra Oceanen.
Se även: Danska kolonier

Kolonialism 11

Nya Zeeland
Nya Zeeland koloniserade flera ögrupper i Stilla havet under 1900-talet.

Ottomanska imperiet
Det Ottomanska imperiet växte fram till år 1683 med lydstater och besittningar i Europa, Nordafrika och
Mellanöstern.

Portugal
Portugal var en av de första kolonialmakterna tillsammans med Spanien. Katolska kyrkan delade den Nya världen så
att det som idag är Brasilien tillföll Portugal. Portugisiska kolonier upprättades även runt Indiska oceanen, i
Östtimor, Angola, Moçambique och i Kina (Macao). Brasilien blev en självständig stat 1822 efter ett uppror.
Östtimor, Moçambique och Angola frigjorde sig i samband med den portugisiska fascistdikaturens fall 1974 (men
Östtimor blev omedelbart ockuperat av Indonesien för en kvartsekels tid). Macao återlämnades slutligen till Kina
1999.

Spanien
Spaniens kolonier var omfattande och inkluderade förutom större delen av Latinamerika från Mexiko till Chile även
delar av Marocko, Filippinerna och ett antal karibiska öar inklusive Kuba. Redan i början av 1800-talet frigjorde sig
Sydamerika från Spanien. I slutet av 1800-talet förlorades Filippinerna, Kuba och Puerto Rico med flera områden i
krig till USA som dock inte annekterade dem utan lät dem behålla olika grader av nominell självständighet, även om
de var militärt och ekonomiskt dominerade av USA.

Storbritannien
Av alla de moderna kolonialmakterna blev Storbritannien den mest framgångsrika, både avseende yta, antal områden
och ekonomiska fördelar. Enligt ett chauvinistiskt talesätt runt sekelskiftet 1900 hette det att "solen går aldrig ner
över det brittiska imperiet". Som störst omfattade de brittiska kolonierna bland annat det som idag är Kanada, Belize,
ett antal karibiska öar inklusive Jamaica, områden i Afrika som sträckte sig från Egypten i norr till Sydafrika i söder,
Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Malaysia med Singapore, Hong Kong och Australien. Idag är många före
detta brittiska kolonier medlemmar i det Brittiska samväldet. Några av dessa medlemmar, bland andra Kanada, Nya
Zeeland och Australien, har ännu den brittiska drottningen som statsöverhuvud. Det som idag är USA började sin
existens som en engelsk koloni på 1600-talet på den Nordamerikanska östkusten. Efter första världskriget tilldelades
britterna de så kallade mandatområdena av NF, som utgjorde delar av det förutvarande Osmanska riket och som i
praktiken styrdes som kolonier. De brittiska områdena inkluderade nuvarande Irak, Jordanien, Israel och Palestina.
Redan före första världskriget hade Kuwait blivit ett brittiskt protektorat.
Storbritannien startade även de två opiumkrigen i syfte att tvinga Kina att tillåta importen av den i Kina illegala
narkotikan opium vilket var ett av kolonialismens mer flagaranta övergrepp även om Kina aldrig underordnades
västmakterna lika fullt som en riktig koloni.

Kolonialism 12

Sverige
Även Sverige gjorde mindre försök att etablera sig som kolonialmakt genom Nya Sverige vid Delawarefloden
(1638-1655), handelsfortet i Cabo Corso i nuvarande Ghana (1650-1663) och den karibiska ön Saint-Barthélemy
(1785-1878). Tanken med kolonierna var att de skulle dra in pengar till den svenska statskassan och öka Sveriges
makt och prestige.

Tyskland / Preussen
Tyskland enades först 1871 och kom därför sent till uppdelningen av världen i modern tid. Man fick några mindre
attraktiva kolonier i Afrika, Kina och Oceanien. Dessa områden ockuperades så småningom av ententen under det
första världskriget, och delades efter kriget upp mellan segrarmakterna (som "NF-mandat"). Nazitysklands expansion
1938-1942 hade tydliga koloniala förtecken.

Tysklands kolonier före Versaillesfreden 1919
• Tyska Östafrika, dagens Tanganyika (dvs Tanzania utan Zanzibar) samt Burundi och Rwanda
• Tyska Sydvästafrika, dagens Namibia
• Wituland
• Kamerun, dagens Kamerun och delar av angränsande stater
• Togoland
• Samoa
• Tyska Nya Guinea, dagens Papua Nya Guinea
• Tsingtao, det vill säga Jiaozhou

Venedig
Staten Venedig har hållit flertalet kolonier inom Medelhavet under den moderna perioden.

Österrike / Ungern
Österrike har hållit ett flertal lydstater och genomfört koloniseringförsök inom Europa. 1902-1917 ägde Österrike en
koncession i Tientsjin i Kina.

Externa länkar
• The British Empire and Commonwealth Museum [12]
• Om Maumaurevolten mot det brittiska styret i Kenya av Sven Lindkvist [13]
• Mémoire St Barth | Historia av Saint-Barthélemy, Comité de Liaison et d'Application des Sources Historiques
(Saint-Barthélemy) [14] - Resurser om St:Barth historia: slaveri, slavhandel och dess avskaffande och hur det
påverkade denna ö i de Små Antillerna

Kolonialism 13

Referenser
[1] Nationalencyklopedin, på internet (http:/ / www. ne. se), 3 november 2009, uppslagsord: kolonialism. Viktigt att notera att kolonialismen har
ingen vetenskaplig påverkan på dagens svarta man.
[2] Japanisering (http:/ / www. bwanaclub. org/ Japanisering. html)
[3] Horvath, Ronald J. (1972). A Definition of Colonialism (http:/ / www. jstor. org/ stable/ 2741072). Current Anthropology, vol 13(1):45-57.
[4] Kohn, Margaret (2006). " Colonialism (http:/ / plato. stanford. edu/ entries/ colonialism/ )". The Stanford Encyclopedia of Philosophy.
Stanford University.
[5] Merriam-Webster Online Dictionary (2009) Colonialism (http:/ / www. merriam-webster. com/ dictionary/ colonialist).
[6] Norberg, Johan (2006). När människan skapade världen. Stockholm: Timbro.
[7] Encyclopædia Britannica, på internet (http:/ / www. britannica. com/ ), 3 november 2009, uppslagsord tutsi
[8] http:/ / www. dn. se/ DNet/ jsp/ polopoly. jsp?d=1058& a=154364& previousRenderType=1
[9] Efter en dikt med det namnet av Rudyard Kipling)
[10] http:/ / en. wikipedia. org/ wiki/ Mall:Nordisk
[11] Göran Rystad. ”spansk-amerikanska kriget” (http:/ / www. ne. se/ lang/ spansk-amerikanska-kriget). NE.se. . Läst 11 november 2009.
[12] http:/ / www. empiremuseum. co. uk/
[13] http:/ / www. dn. se/ DNet/ jsp/ polopoly. jsp?d=1194& a=427927& previousRenderType=6
[14] http:/ / www. memoirestbarth. com/ SV/

Ryska revolutionen
Denna artikel behandlar händelserna 1917. För revolutionen 1905, se ryska revolutionen 1905.

Ryska revolutionen

Lenin talar i Moskva, 1920

Ägde rum 1917

Plats Ryssland

Resultat Nikolaj II:s abdikation, slutet för det ryska imperiet, bolsjevikernas maktövertagande, inledning av ryska inbördeskriget

Stridande

Tsarryssland Rysslands provisoriska regering Petrogradsovjet
Bolsjevikpartiet

Befälhavare

Nikolaj II av Ryssland Aleksandr Kerenskij
Vladimir Lenin

Ryska revolutionen är den politiska omvandling som skedde i Ryssland 1917, inklusive februarirevolutionen och
oktoberrevolutionen. Revolutionen i februari innebar att den tsaristiska regeringen störtades, och revolutionen i
oktober innebar att det kommunistiska bolsjevikpartiet blev styrande parti, med Lenin och Trotskij i spetsen.
Oktoberrevolutionen är en term som härstammar från officiell sovjetisk historieskrivning.[1] Bolsjevikerna var få och
befolkningen i stort sett omedveten om händelserna i huvudstaden. Oktoberrevolutionen benämns idag som en kupp


i encyklopedier som Nationalencyklopedin och Encyclopædia Britannica.[1][2]
Datumangivelserna för denna period kan vara förvirrande eftersom man i Ryssland fram till 1918 använde sig av den
julianska kalendern, till skillnad från den gregorianska kalendern som används idag. Detta är förklaringen till att
"Februarirevolutionen" egentligen inträffade i mars och "Oktoberrevolutionen" i november, enligt den nutida
kalendern.

Bakgrund
Ryssland var ett underutvecklat bondeland, med en mycket fattig befolkning i stor nöd, utan demokratiska rättigheter
eller möjlighet till utbildning. Riket styrdes enväldigt av tsaren Nikolaj II, vars välde inte bara omfattade det
egentliga Ryssland utan även flera andra nationer, bland annat Finland, delar av Polen, de baltiska staterna, Ukraina,
länderna i södra Kaukasus och stora delar av Centralasien.
Under 1880-talet spreds Karl Marx lära bland industriarbetare och ett socialdemokratiskt parti bildades. Många inom
partiet menade att Ryssland var tvunget att industrialiseras innan en socialistisk revolution (enligt Marx är det
arbetarklassen som är den revolutionära klassen, och denna finns enbart i ett industrialiserat land). Bönder kunde inte
vara revolutionärer för att de var bara intresserade av att få land. Socialisterna måste samarbeta med den liberala
oppositionen för att kunna störta tsaren och genomföra reformer.
Men inom det socialdemokratiska partiet fanns en grupp under ledning av Lenin som avvisade allt samarbete med
liberalerna. Den gruppen fick majoritet på en kongress och kallades därefter bolsjeviker - "majoritetsmän".
Redan 1905, efter det ryska nederlaget i rysk-japanska kriget, hade en revolution ägt rum i Ryssland, men även om
den på papperet ledde till vissa författningsförändringar och inrättande av ett parlament (duma) så blev
förändringarna i praktiken små. Men när duman sammanträdde 1906 hamnade man genast i konflikt med tsaren och
tsaren kunde fortsätta som autokrat.
Första världskriget blev katalysatorn för den ryska revolutionen 1917. Miljoner människor dog och svalt, soldaterna
led i skyttegravarna. Missnöjet med kriget ledde till politisk oro i landet och oppositionen mot tsar Nikolaj II växte.
Efter revolutionen tecknade Ryssland vapenvila med Tyskland och förlorade stora områden i väst (Baltländer,
Finland).

Februarirevolutionen
Februarirevolutionen inleddes sedan kvinnliga textilarbetare hade
gått ut i strejk den 8 mars (enligt den gregorianska kalendern) .
Några år senare skulle detta datum antas som den internationella
kvinnodagen av Komintern. Demonstrationerna växte och fler och
fler arbetare och soldater anslöt sig till protesterna. I och med
Februarirevolutionen störtades tsarens envälde och några av
ledamöterna i den av tsaren upplösta duman bildade en
provisorisk, borgerlig regering, ledd av furst Lvov. Samtidigt
bildades överallt i Ryssland de så kallade sovjeterna, arbetar-, Sovjetiskt massmöte i Petrograd.
bonde- och soldatråden ("sovjet" är det ryska ordet för "råd").
Sovjeter hade första gången uppkommit under revolutionen 1905 och bildades nu efter samma mönster. Syftet var att
bygga det nya samhället på denna organisationsform, något som Lenin och Trotskij snabbt satte stopp för då partiet
nu tog över makten i råden. Det fanns nu således en dubbelmakt i Ryssland: makten delades mellan den officiella
borgerliga regeringen, och de inofficiella sovjeterna, som ännu inte hade någon formell makt, men som eftersträvade
den. En nyckelroll hade socialrevolutionären Aleksandr Kerenskij som både var justitieminister i den provisoriska
regeringen och vice ordförande i Petrograd-sovjeten.


Tiden mellan februari- och oktoberrevolutionen
Störtandet av tsarväldet innebar för första gången en omfattande
politisk frihet i Ryssland, och de partier som förut hade varit
olagliga kunde nu uttrycka sina åsikter utan censur. Detta innebar
att tusentals politiska flyktingar kunde återvända från exil. En av
dem var Vladimir Lenin, ledaren för bolsjevikpartiet, som anlände
till dåvarande huvudstaden Petrograd i april från sin exil i
Schweiz. Den provisoriska regeringen fortsatte kriget mot
Tyskland, vilket ledde till stora protester i Petrograd. Furst Lvov
avgick i juli och Kerenskij tog över som regeringschef. Han valde
Arbetarna flyr efter att regeringstrupper öppnat eld mot
att intensifiera krigföringen mot Tyskland, med den så kallade en demonstration i Petrograd, sommaren 1917.
Kerenskij-offensiven.

I juli rådde revolutionär stämning i huvudstaden med hundratusentals demonstrerande arbetare ute på gatorna.
Många bolsjeviker menade att tiden var mogen för en ny revolution, men Lenin ansåg, med hänvisning till
erfarenheterna från Pariskommunen 1871, att man måste avvakta tills man visste att resten av landet också var moget
och redo för revolutionen. Händelserna i juli medförde att många revolutionärer fängslades; dessa kom dock i
augusti att släppas ut av regeringen då Petrograd hotades av den tsartrogne general Kornilovs misslyckade
kuppförsök.

Motståndet mot kriget radikaliserades alltmer och sovjeternas inflytande ökade i hela landet. I september utropades
republik.

Oktoberrevolutionen
Februarirevolutionen hade orsakats huvudsakligen på grund av de ryska folkets missnöje med kriget och tsaren.
Kerenskijs regering fortsatte dock kriget, och missnöjet steg åter. Bolsjevikerna var det enda parti som ville erbjuda
omedelbar fred, och Lenins parti förespråkade också att all makt borde övergå till sovjeterna. Fred, jord och bröd!,
Ned med den provisoriska regeringen! och All makt åt sovjeterna! blev bolsjevikernas slagord, och under sommaren
och hösten växte bolsjevikpartiet från att ha varit en liten och okänd grupp, till att bli ett av Rysslands största partier.
Kerenskij försökte stoppa bolsjevikernas frammarsch genom att förbjuda bolsjevikpartiet och fängsla Trotskij, men
den 7 november (25 oktober enligt den julianska kalendern) 1917 ansåg Lenin att tiden var mogen. De revolutionära
soldaterna avfyrade ett skott från pansarkryssaren Aurora, som ekade över staden med budskapet att revolutionen
hade börjat, och bolsjevikerna tog makten i Ryssland genom en oblodig kupp. Det enda väpnade motståndet
utgjordes av en liten grupp officerare som tillsammans med Kerenskijregeringen hade förskansat sig i Vinterpalatset.
Den provisoriska regeringen störtades och bolsjevikerna under Lenin tog över ledningen av Ryssland. Bolsjevikerna
höll sitt löfte att ta Ryssland ur kriget. I freden i Brest-Litovsk, som slöts med Tyskland 1918, var den nya regeringen
emellertid tvungen att avträda en stor del av sina europeiska landområden.
Oktoberrevolutionen var egentligen en statskupp (en revolution är när stora delar av folket gör uppror och kräver en
förändring inom styrelseskicket) men kallas till trots och av hävd så på grund av den blivit känd så, mycket på grund
av den efterföljande sovjetiska historieskrivningen, propagandan och språkbruk.


Inbördeskriget
Oktoberrevolutionen hade genomförts utan större problem, men tiden efter skulle präglas av ett fruktansvärt
inbördeskrig, då 19 länder, inklusive USA, Japan, Storbritannien och Frankrike, sände trupper till Ryssland för att
stödja den vita kontrarevolutionen i ett försök att störta den kommunistiska regeringen.
Trotskij organiserade och blev ledare för den Röda armén, som framgångsrikt slog tillbaka kontrarevolutionen efter
fyra års hårda strider. Under kriget flyttades huvudstaden från Petrograd till Moskva av strategiska skäl.
Under inbördeskriget avrättades den tidigare tsaren och hans familj av bolsjevikerna. Tsaren hade sedan revolutionen
hållits i husarrest och en rättegång mot honom för hans brott mot det ryska folket var planerad. Men oron och kaoset
under inbördeskriget ledde istället till att kommunistledaren Sverdlov tog det hastiga beslutet att tsaren skulle skjutas
den 17 juli 1918, då vita styrkor närmade sig staden Jekaterinburg och risken fanns att de skulle befria tsaren. Lenin
informerades om detta först efter att avrättningen hade ägt rum.

Världsrevolutionens misslyckande
Den ryska revolutionen 1917 var inte en isolerad händelse. I flera länder i Europa utbröt liknande arbetarrevolutioner
i samband med första världskrigets slutskede. Lenin och bolsjevikerna var själva övertygade om att deras revolution i
Ryssland skulle misslyckas om den inte spred sig och utvecklades till en kommunistisk världsrevolution.
Huvudsakligen trodde man att Tyskland var det land som skulle gå främst i världsrevolutionen.
Mycket riktigt blev det revolution i Tyskland och försök att gripa makten, under ledning av det kommunistiska
Spartacusförbundet. Revolutionen slogs ner då revolutionens ledare Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht
mördades. Socialdemokraterna gick i allians med de borgerliga vilket ledde till att nationalförsamlingen i Weimar
1919 utarbetade en ny, demokratisk författning för Tyskland. Den tyska delstaten Bayern var för en kort tid en
sovjetrepublik (Bayerska rådsrepubliken), men kommunisterna avlägsnades sedan från makten där.
Lenin hade beskrivit Tsarryssland som ett nationernas fängelse och Finland, som då lydde under tsarväldet, utropade
sin självständighet 1917 med bolsjevikernas stöd, men många ryska soldater fanns fortfarande kvar i landet. Ett
inbördeskrig utbröt i Finland 1918 mellan röda (socialister) och vita (borgerliga), i vilket de vita utgick som segrare.
Vid revolutionen i Ungern 1919 upplöstes den dåvarande demokratiska republiken av kommunisten Béla Kun som
då bildade den Ungerska rådsrepubliken som varade under perioden 21 mars - 6 augusti, innan den krossades av
rumänska ockupationstrupper. Béla Kun väntade på stöd från den ryska Röda armén som aldrig kom.
Även i Sverige rådde 1917 en revolutionär stämning med strejker och massdemonstrationer (jämför Junikravallerna).
Det nybildade svenska kommunistpartiet (nuvarande Vänsterpartiet) ökade i medlemsantal, men de flesta arbetarna
satte sin tilltro till socialdemokratin som förespråkade en reformistisk övergång till demokratisk parlamentarism i
landet, med sociala reformer.
I samband med det polsk-ryska kriget som började som polskt försök att återta sina tidigare gränser, försökte den
ryska revolutionledningen att med vapenmakt exportera revolutionen västerut först till Polen, och därefter till
Tyskland, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien,[3] men stoppades av de polska styrkorna. Vid freden i Riga
(1921) fastställdes gränserna mellan länderna och revolutionen stannade i fortsättningen inom Rysslands gränser.
Då den världsrevolutionära tendensen stannade av, införde bolsjevikerna NEP ("den nya ekonomiska politiken"),
som var en konsolideringsperriod under Lenins sista levnadsår, och innebar en återgång till en viss mån av
marknadsekonomi. Regimen hade avsevärda problem att befästa sin position i de olika i ryska regionerna och i
icke-ryska republikerna i Sovjetunionen och få livsmedelsproduktionen och industrin att fungera.
Världsrevolutionens misslyckande och Sovjetrysslands isolering ledde under 1920-talet till att stalinismen växte
fram och man övergav internationalismen för Stalins teori om Socialismen i ett land.


Kritik
Oktoberrevolutionen har kommit att kallas för en statskupp,[1][2] eftersom man inte ser det som en folklig resning
utan snarare ett maktövertagande från kommunisternas sida, med Lenin och Trotskij i spetsen. Många kommunister
anser emellertid att oktoberrevolutionen är urtypen för en folklig resning. Andra kritiker klandrar bolsjevikerna för
att ha fråntagit sovjeterna makten och därmed begravt revolutionen. Bolsjevikerna gjorde sig enligt dessa till ett
substitut för proletariatet efter inbördeskriget, vilket vissa leninister, och i vart fall trotskisterna, i viss mån medgett
inte var så lyckat.
Trotskistiska Arbetarmakt skriver t.ex: "Efter Kronstadtupproret infördes i praktiken ett enpartisystem, eftersom i
princip alla icke-bolsjevikiska partier kom att förbjudas då de stödde upproret. Inom bolsjevikpartiet genomfördes
ett fraktionsförbud (dock behölls tendensfriheten). Dessa åtgärder stöddes både av Lenin och Trotskij, där Lenin
hävdade att under dessa exceptionella omständigheter skulle "proletariatets diktatur... inte fungera utom genom
kommunistpartiet" och Trotskij skrev att partiet var "berättigat att hävda sin diktatur även om denna diktatur
temporärt kom i konflikt med de övergående stämningarna hos arbetardemokratin". I efterhand kan man vara
efterklok och ifrågasätta om dessa steg var riktiga att ta, eftersom de så starkt avvek från marxismens syn på hur en
arbetarstat ska organiseras och samtidigt kom att ge en skjuts till den begynnande byråkratiseringen. De var
menade som temporära åtgärder, men permanentades under Stalin. Varken Lenin eller Trotskij var några ofelbara
"revolutionära gudar"."[4]
Enligt Robert Services redogörelse av utvecklingen under de första åren av kommunistiskt styre,[5] framgår det
däremot tydligt att övergången till centralstyrd diktatur och utrensningen av lokala arbetarråd var i högsta grad
avsiktlig och planerad.

Referenser

Tryckta källor
• Almgren, Hans; Löwgren, Arne & Bergström, Börje (2004). Alla tiders historia. Malmö: Gleerups Utbildning
AB. ISBN 9140642879

Noter
[1] ”Ryska revolutionen” (http:/ / www. ne. se/ ryska revolutionen). Nationalencyklopedin. . Läst 26 juni 2008.
[2] ”Russian Revolution of 1917” (http:/ / www. britannica. com/ EBchecked/ topic/ 513907/ Russian-Revolution-of-1917). Encyclopædia
Britannica. . Läst 26 juni 2008.
[3] Citat av Lenin i ett dokument som publicerades i Izvetija 27 april 1992 s3; enligt Robert Service A History of Modern Russia sid. 120
[4] A Dictionary of Marxist Thought, 1991: s 409-410
[5] Robert Service A History of Modern Russia

Litteratur
• Larsen, Mikkel (2005). ”Arbetarna tar makten”. Illustrerad vetenskap (3): sid. 74-77.
• Zander, Ulf (2007). ”Ryska revolutionen 1905-1917”. Allt om historia (10): sid. 22-31.

Externa länkar
• Wikimedia Commons har media som rör Commons:Category:Russian Revolution of 1917.
• Rosa Luxemburg (1918): Den ryska revolutionen (http://www.marxists.org/svenska/luxemburg/1918/
rysk_rev.htm)
• Maurice Brinton (1970): Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen (http://www.marxists.org/svenska/brinton/
1970/ryska-revolutionen.htm#h32)


• Noam Chomsky (1986): Sovjetunionen kontra Socialismen (http://www.marxists.org/svenska/socialism/
chomsky/1986/socialismen.htm)

Kalla kriget
Kalla kriget var en period av skarpa
motsättningar utan konventionellt krig,
mellan främst Sovjetunionen och USA, samt
deras respektive allierade stater, från
omkring 1946, då andra världskriget slutade,
till omkring 1990. Som slutpunkter för
konflikten nämns ofta Berlinmurens fall den
9 november 1989, återförenandet av
Tyskland den 3 oktober 1990 och
Sovjetunionens sammanbrott den 25
december 1991. Även Michail Gorbatjovs
maktövertagande i Sovjetunionen i mars
1985 brukar ses som en viktig del.

Relationerna under det kalla kriget var
kyliga, men ledde aldrig till något
konventionellt krig mellan USA och
Sovjetunionen. Perioden dominerades från
tidigt 1950-tal av så kallad terrorbalans och
kapprustning mellan de två stora blocken. I
Europa efter andra världskriget fram till 1990.
Europa delades kontinenten i två delar av
järnridån (uttrycket gjordes känt av Winston
Churchill), där västalliansen NATO stod mot Warszawapakten. Ibland talar man om två kalla krig, ett första från
1945 till slutet av 1960-talet (med det tidiga 1970-talet präglat av nedrustningsavtal), och ett andra från 1970-talets
slut, medan den period av relativ avspänning däremellan i så fall inte skulle räknas som kallt krig. Sedan 1990-talet
räknar man dock ofta hela perioden.

Kalla kriget har på olika sätt starkt påverkat och präglat främst Europa, men även Afrika, Asien, Centralamerika och
Sydamerika. Väpnade konflikter i de senare områdena underblåstes i praktiken ofta genom att en stridande part
allierade sig med något av blocken i det kalla kriget, vilket i sin tur föranledde deras motståndare till att söka hjälp
hos det andra blocket. På så vis kunde man få pengar och vapen.
En brännpunkt mellan stormakterna var det delade Tyskland, och särskilt Berlin, en stad som sedan andra
världskriget varit delad i Västberlin och Östberlin, där Berlinmuren mellan 1961 och 1989 skiljde de två halvorna åt.

Kalla kriget 19

Relationerna mellan Öst och Väst efter världskriget
Under 1930-talet hade både Sovjetunionen
och USA i det längsta undvikit att bli
inblandade i ett nytt krig i Europa. Med
Nazityskland hade Sovjetunionen
undertecknat Molotov-Ribbentroppakten i
augusti 1939 (i vilken ett hemligt
tilläggsprotokoll gav Sovjetunionen rätten
att ockupera östra Polen, Estland, Lettland,
Finland och Bessarabien i Rumänien),
vilken till synes gav Sovjetunionen säkerhet
mot tysk invasion under andra världskriget,
något som dock kom på skam 1941 i och
med Operation Barbarossa, varefter
Sovjetunionen sällade sig till de allierade.
När en lag om allmän värnplikt skulle
förlängas i USA i augusti 1941 gick den Segrarna i andra världskriget, Churchill, Roosevelt och Stalin, vid toppmötet i Jalta
igenom representanthuset med bara en rösts 1945.

majoritet. Inte före den japanska anfallet på
Pearl Harbor i december 1941 gick USA in i kriget på de allierades sida.

Sedan det, framför allt efter den för Sovjetunionen fördelaktiga utgången av slaget vid Stalingrad 1943, allt mer stod
klart att de allierade skulle stå som segrare i kriget, samlades ledarna för Storbritannien, USA och Sovjetunionen vid
en serie konferenser för att avgöra Europas politiska framtid efter kriget. Redan vid Teherankonferensen i november
1943 hade Stalins krav på att flytta Polens gränser västerut accepterats av Roosevelt och Churchill. I februari 1945
hölls ett toppmöte i Jalta där Churchill, Roosevelt och Stalin ingick en överenskommelse om att hålla fria val i Polen.
Då hade Stalin redan gjort klart att den sovjetunionenkontrollerade polska regeringen i Lublin skulle bli Polens
lagliga regering, inte exilregeringen i London. Det fanns även enighet för att Lublinregeringen skulle ombildas så att
även polacker från utlandet skulle ingå. En deklaration att samtliga befriade folk skulle få skapa demokratiska
institutioner efter eget tycke antogs. Jaltakonferensen behandlade även Tysklands och Österrikes uppdelande i fyra
ockupationszoner för de respektive allierade stormakterna, vilket skulle ha avgörande betydelse för Tysklands
framtida delande. Sovjetunionen gick även med på att anfalla Japan tre månader efter det att Tyskland kapitulerat,
vilket skedde i och med den sovjetiska invasionen av Manchuriet och den norra delen av Koreahalvön i augusti till
september.

Alliansens sammanbrott
Den 23 mars 1945 meddelade Sovjetunionens utrikesminister Molotov att valen i länderna i Polen skulle hållas i
sovjetisk stil, det vill säga med kandidater utsedda av ockupationsmakten. USA:s nytillträdde president Truman
skällde ut Molotov när de träffades den 23 april. Vid Potsdamkonferensen 15 juli till 2 augusti 1945 stod det klart att
ingen överenskommelse kunde nås om fria val i Östeuropa. I juli 1945 erkändes Curzonlinjen som Polens nya gräns
mot Sovjetunionen.
Truman kunde dock inte göra mycket mer eftersom han ville demobilisera snabbt. Efter Japans kapitulation
minskade den amerikanska armén från 8,3 miljoner till 1,9 miljoner soldater. I kongressen fanns många som ville att
USA skulle återgå till en isolationistisk politik och i kongressvalet 1946 gick oppositionspartiet republikanerna
framåt. Före sin död hade Roosevelt tagit för givet att framtida konflikter skulle kunna undvikas genom att i det
längsta tillmötesgå sovjetiska önskemål. I länder som Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien såg Sovjetunionen till

Kalla kriget 20

att det installerades Sovjetvänliga regeringar under hösten och vintern 1946. Dessa var vanligen formellt sett
koalitionsregeringar med både borgerliga och socialistiska partier, men socialistiska partier hade vanligtvis det
största inflytandet. Sovjetunionen försökte också bli kvar på Bornholm men tvingades lämna den danska ön. Hösten
1946 utropades Rumänien och Bulgarien till folkrepubliker. Under första halvåret 1947 skedde därför en
omsvängning av den amerikanska utrikespolitiken:
• Den 12 mars 1947 framträdde Truman inför kongressen där han begärde 400 miljoner dollar i stöd åt Grekland
och Turkiet. Han presenterade också Trumandoktrinen där han ansåg det vara USA:s plikt att hjälpa nationer att
stå emot utländsk aggression och ockupation.
• Den europeiska ekonomin hade haft väldigt svårt att återhämta sig och USA befarade att den ekonomiska nöden
skulle orsaka politisk instabilitet i länder som Frankrike och Italien. Den 5 juni 1947 talade USA:s utrikesminister
George C. Marshall vid Harvard University och presenterade Marshallplanen för att ge ekonomiskt stöd åt
länderna i Europa. Det åvilade de europeiska länderna själva att presentera en plan för återhämtningen. Efter ett
planeringsmöte i Paris i juni 1947 stod det dock klart att länderna i Östeuropa inte skulle ta emot hjälpen. Den 3
juli kallade Molotov planen för "en otillåten inblandning i de europeiska ländernas angelägenheter". Under
1948-1952 kostade Marshallhjälpen 11,8 miljarder dollar. Hjälpen administrerades av Organization for European
Economic Cooperation, OEEC.

Slutet på freden
Då Sovjetunionen hade drabbats hårt av striderna på östfronten var dess förmåga att påverka världspolitiken
betydligt mer begränsad än USA:s. Nationens säkerhet hade varit grundstenen i sovjetisk politik sedan 1920-talet, då
kommunistpartiet officiellt slog över från Trotskijs världsrevolution till Stalins policy med "socialism i ett land".
Före andra världskriget var Stalin ointresserad av att utöka Sovjetunionens gränser utanför det gamla tsardömet.
Efter andra världskriget var inte Sovjetunionen inställt på expansionism utan på att säkra landets krigshärjade västra
gräns. Stalin ansåg att Japan och Tyskland återigen skulle kunna utgöra hot i framtiden (ungefär 1960-talet), varför
han och hans regering lät införa så kallade "Moskvatrogna" regeringar i de länder som utgjorde en "buffertzon" mot
Västeuropa, det vill säga Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Östtyskland.
Meningsskiljaktigheterna över efterkrigsplanerna handlade först mest om Öst- och Centraleuropa, i synnerhet
demokratifrågan i Polen. Sovjetunionen, som hade förlorat 20 miljoner människor i kriget, hade två gånger på 30 år
blivit invaderade av Tyskland genom Polen och förlorat tiotals miljoner ytterligare under de tidigare 150 åren, var
fast beslutet att undanröja alla möjligheter för Tyskland att återigen kunna föra krig. Detta var förenligt med de
amerikanska planerna under de första två ockupationsåren, se Morgenthauplanen, men efterhand som konflikten
växte ändrade USA attityd och kom fram till att de behövde ett ekonomiskt starkt Västtyskland som allierad i
Europa.
Winston Churchill fördömde Stalin för att avskärma ett nytt sovjetiskt imperium med en järnridå genom Europa.
Sovjetunionen krävde dessutom krigsskadestånd från industrierna i Västtyskland, vilket Truman vägrade. Stalin
svarade med att skärma av Östtyskland och inleda ombildandet till en kommunistisk stat. 1948 införde
Sovjetunionen Berlinblockaden varpå Storbritannien och USA flög in livsmedel till Västberlins befolkning. 1949
formaliserade USA sitt samarbete med de västeuropeiska staterna i NATO. 1952 lade Stalin ett förslag på ett
neutraliserat och återförenat Tyskland, men det avvisades av västmakterna.
Rysslands bristande tillgång till världshaven, ett återkommande bekymmer för rysk utrikespolitik långt före
bolsjevikrevolutionen, var ytterligare en punkt där Östs och Västs intressen skilde sig åt. Stalin utövade
påtryckningar på Turkiet för bättre tillgång till Svarta havet genom Dardanellerna (sundet mellan Egeiska havet och
Marmarasjön), vilket skulle ge Sovjetunionen tillgång till Medelhavet. Churchill hade tidigare accepterat Stalins
krav, men nu samlades Storbritannien och USA och tvingade gemensamt Sovjetunionen att dra sig tillbaka.
När den sovjetiska säkerheten inte var hotad, visade sig Stalin vara tämligen icke-aggressiv. Sovjetunionen drog sig
tillbaka från norra Iran efter påtryckningar. Stalin stod dessutom vid sitt ord från 1944 med Churchill och hjälpte inte

Kalla kriget 21

de lokala kommunisterna mot det korrupta brittiska styret i Grekland. Däremot fick rebellerna stöd från Titos
Jugoslavien. I Finland accepterade Stalin en icke-kommunistisk regering, och sovjetiska trupper drog sig tillbaka
från Tjeckoslovakien mot slutet av 1945.

Det kalla kriget under 1950- och 1960-talen

Koreakriget
Både Nordkorea och Sydkorea hade umgåtts med planer på att erövra den andra och tidigt 1950 lyckades Kim Il
Sung genom att spela på stormaktsrivalitet mellan Stalin och Mao att få båda att godkänna en plan för invasion av
det USA-stödda Sydkorea den 25 juni samma år.
En kommunistisk framgång i Sydkorea skulle kunna hota USA:s maktsfär kring Japan och USA fruktade att det
också kunde tolkas som svaghet av Sovjetunionen och leda till förnyade aggressioner. Den risken fick Truman att ge
militären klartecken att gå in och hjälpa sydkoreanerna. Truman fick även FN att stödja insatsen. Sovjetunionen hade
vid det tillfället förklarat en bojkott mot säkerhetsrådet som protest mot att FN inte ville erkänna kommunistregimen
i Kina.[1] Sovjetunionen kunde därmed inte använda sin vetorätt, vilket får ses som ett av historiens största
diplomatiska misstag.
Dock lyckades Truman själv göra ett ordentligt misstag kort därefter. Genom att låta sina trupper röra sig mot
gränsen Kina-Korea gav han Kina en anledning till motanfall. I oktober 1950 strömmade stora mängder kinesiskt
infanteri över gränsen och orsakade svåra förluster för de amerikanska trupperna, som pressades tillbaka. Efter ett tag
stabiliserades striderna kring den trettioåttonde breddgraden, den ursprungliga gränsen mellan Nord- och Sydkorea.
Nu befann sig Truman i en besvärlig situation, med ett fientligt Kina med goda relationer till Sovjetunionen, och en
försvarsbudget som fyrdubblats på 18 månader.

Avkolonisering, tredje världen och supermakternas rivalitet
Koreakriget markerade att det kalla krigets fokus nu flyttats från Europa till Ostasien. Hädanefter skulle krigföring i
andra hand i tredje världen vara en viktig del av stormakternas strategier.
Efter andra världskriget drog sig västmakterna i mångt och mycket tillbaka från sina forna kolonier. I deras plats
återfanns en brokig mängd länder i avkoloniserade Afrika, Mellanöstern, Asien och dessutom ett ökande motstånd
mot "nordamerikansk imperialism" i Latinamerika.
Mitt i denna avkolonisering fann sig Sovjetunionen i en gynnsam position som ledare för och allierad till världens
"antiimperialister" och motståndsrörelser, vilka återfanns inte minst i tredje världen. Den rollen var dessutom extra
framgångsrik i Afrika, eftersom många icke koloniserade nationer på kontinenten i jämförelse med Sovjet framstod
som svaga och viljelösa motståndare mot kolonialismen.

Eisenhoweradministrationen, "massiv vedergällning" och revolter i Östeuropa
Eisenhowers utrikesminister John Foster Dulles var den dominerande figuren i USA:s utrikespolitik under
1950-talet. Dulles var en mer radikal antikommunist än sina föregångare. Han avvisade uppdämningspolitiken som
Trumanadministrationen fört och förespråkade istället ett aktiv "befriande" som han förutspådde skulle leda till en
tillbakagång för kommunismen. En hörnsten i utrikespolitiken var doktrinen om massiv vedergällning som Dulles
lanserade 1954. Massiv vedergällning gick ut på att trovärdigt hota med USA:s överlägsna arsenal av kärnvapen och
avskräcka en eventuell attack. Detta ansågs som ett nödvändigt sätt att avskräcka Sovjetunionen från aggressioner.
1953 påbörjade Dwight D. Eisenhower ett försök att avsluta Koreakriget. Försöket genererade det labila
vapenstillestånd som råder än i dag. Med Koreakriget avslutat lyckades Eisenhower dra ner på de militära utgifterna
med en tredjedel utan att göra några eftergifter i det kalla kriget. Vid flera tillfällen lyckades USA störta fientligt
inställda regeringar i länder med hjälp av CIA. Att Sovjetunionen inte ingrep vid dessa störtanden får väl närmast ses

Kalla kriget 22

som ett resultat av att risken för ett kärnvapenkrig i ett sådant läge vore överhängande.
Men samtidigt hade en ny, dynamisk och reformativ ledare tagit vid i Sovjetunionen. Nikita Chrusjtjov satsade på att
skapa kontakter med Indien och andra nyckelländer i tredje världen. Genom utvecklandet av vätebomben 1953 och
uppskjutandet av den första satelliten, Sputnik, 1957 stärkte Sovjetunionen sin makt och sitt anseende i världen.
I Europa såg Chrusjtjov till att bilda Warszawapakten 1955 som ett motdrag till den nya västtyska krigsmakten, och
han beordrade byggandet av Berlinmuren 1961 för att stoppa massflykten från Östberlin. Muren visade sig vara ett
dåligt drag ur PR-synpunkt, men han tog delvis igen det på en allians med Kubas Fidel Castro som nyligen tagit
makten i en revolution 1959.
Förutom dessa händelser, fanns det andra som etablerar 1956-1962 som den första stora vändpunkten i det kalla
kriget. Kulmen på de försämrade relationerna nåddes 1962 med Kubakrisen. 1956 satte Sovjetunionen in militär mot
en antisovjetisk revolt i Ungern (se Ungernrevolten), och 1968 marscherade sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien
och krossade den så kallade Pragvåren, en försmak av vad som skulle bringa kommunismen på fall runt 1990.
Dessutom försämrades relationerna mellan Sovjetunionen och Kina. Rivaliteten mellan de kommunistiska staterna
skulle senare leda till samförstånd mellan USA och Kina.

Kalla kriget i Väst- och Centralasien
Mellanöstern innehöll, och innehåller fortfarande, världens största oljereserv. Av denna anledning var USA, med sin
och hela västvärldens stegrande bränsleförbrukning i åtanke, mycket intresserat av goda relationer och stabilitet
mellan staterna i regionen, eftersom man ville hålla Sovjetunionen utanför inflytande.
Därför blev USA oroat när den nationalistiske premiärministern i Iran, Mohammad Mosaddeq började nationalisera
brittiska och amerikanska oljeintressen. 1951 förstatligade Mossadeq landets brittiskägda oljekällor.
Storbritannien vände sig till Eisenhower vilket ledde till att CIA organiserade en statskupp med hjälp av en
revolution, vilken genomfördes 1953. I fortsättningen kom USA att stödja den dåvarande shahen, Mohammad Riza
Pahlavi, som bara dagarna innan hade flytt landet, skrämd av stora demonstrationer till Mosaddeqs stöd. Han förblev
en nära bundsförvant till USA de närmaste 25 åren, även när hans regim blev alltmer despotisk och avskydd av
befolkningen. Ilska och bitterhet kokade under ytan i Iran i en hel generation, vilket till slut resulterade i Irans
islamiska revolution 1979. Denna i sin tur ledde vidare till gisslankrisen på ambassaden i Teheran som bidrog till att
hindra president Jimmy Carters omval 1980. I dag är regimen i Iran av USA utsedd till att vara en del av ondskans
axelmakter.

CIA under kalla kriget
USA använde CIA för att störta flera regimer som misstänktes vara på väg att bli kommunistvänliga, exempelvis
Guatemala 1954. 1958 skickade USA trupper till Libanon för att försvara dess pro-amerikanska regim. Mellan 1954
och 1961 skickade Eisenhower ekonomiskt stöd och militära rådgivare till Sydvietnam, som senare skulle komma att
absorberas av det kommunistiska Nordvietnam. Vietnam är ännu i dag (2008) ett av de få kvarvarande socialistiska
länderna.
Den amerikanska politiken i den tredje världen misslyckades i flera fall med att skapa stabila USA-vänliga regimer.
Efter en militärkupp i Kairo 1952 tog en nationalist vid namn Gamal Abdel Nasser över makten, vilket sedermera
ledde till att Egypten förstatligade Suezkanalen 1956. Detta var början på Suezkrisen. I slutändan fick USA gå ihop
med Sovjetunionen i FN för att hindra Frankrike och Storbritannien från att uppnå en militär seger över Egypten.
Detta visade sig allvarligt, eftersom Frankrike blev förbittrat och började en mer självständig politik, framförallt mot
arabvärlden.
Eisenhower motsatte sig franska och brittiska imperiebyggande initiativ dels av försiktighet eftersom Sovjetunionen
hotade med storkrig och dels på grund av att Suezkrisen underminerade hans protester mot Sovjetunionens invasion
av Ungern som börjat åtta dagar tidigare. Efteråt skulle Eisenhower erkänna detta som sitt största misstag, eftersom

Kalla kriget 23

det försvagade hans två viktigaste allierade och gjorde Nasser till en nationell hjälte i arabvärlden.
Suezkrisen utgjorde en vändpunkt som förebådade en växande klyfta mellan den gamla och den nya världen rörande
amerikansk hegemoni. Detta bidrog till att de Europeiska stormakterna valde att utveckla egna kärnvapen och
bildandet av EEC, allt för att minska beroendet av USA:s välvilja.
Sådana sprickor speglar förändringen i den globala ekonomin. Den amerikanska ekonomin hade börjat tappa fart
jämfört med Japan och Västtyskland som snabbt återhämtat sig från andra världskrigets förödelse. USA, som sedan
1800-talet axlat manteln från Storbritannien som rollen som "världens verkstad", fann nu sin konkurrensförmåga
minskad samtidigt som utländska producenter översvämmade landet med billiga varor.

Konflikterna på Kuba
1959 tog Fidel Castro makten på Kuba och störtade den tidigare
USA-stödde diktatorn Fulgencio Batista, som flydde med Kubas
statskassa[2]. Den nya kommunistregimen nationaliserade inhemska
och alla utländska tillgångar på Kuba, vilket inte sågs med blida ögon
av USA som inledde handelembargon gentemot Kuba. Relationerna
mellan de två länderna härsknade. Några månader efter John F.
Kennedys tillträde som USA:s president invaderade den 18 april 1961
runt 2000 exilkubaner, ledda och tränade av CIA, det kubanska
fastlandet vid Playa Giron i syfte att störta Castro.[3] Invasionen
misslyckades kapitalt, delvis på grund av att Kennedy vägrat att ge Flygfoto över avskjutningsramper.

amerikanskt flygunderstöd åt trupperna.[3]

I början av 60-talet hade Nato kapacitet att slå ut en stor del av
Sovjetunionens städer vid en militärkonflikt genom utplacerade
robotbaser och flygfält. Warszawapaktens möjligheter att slå mot
det amerikanska fastlandet var däremot begränsad. Chrusjtjov
tänkte genom Operation Anadyr i hemlighet placera
kärnvapenbestyckade kort- och medeldistansrobotar och flygplan
på Kuba. Därmed skulle Nikita tillkännage detta tilltag för FN:s
generalförsamling, och således uppvisa sig om en försvarare av
socialistiska länders suveränitet.[4] Något som bevisligen var hotat
i och med den misslyckade CIA-ledda Kuba-invasionen vid
Nikita Chrusjtjov och John F. Kennedy i Wien år 1961. Grisbukten. På det viset kunde de snabbt och billigt kompensera
sitt underläge när det gällde robotar med lång räckvidd. Chrusjtjov
räknade med att den nytillsatte, unge och oerfarne presidenten, som dessutom nyligen förödmjukats av fiaskot i
Grisbukten, inte skulle våga sätta hårt mot hårt.

Det visade sig att Chrusjtjov hade gjort en felbedömning. Kubakrisen inleddes med att Kennedy valde att sätta hårt
mot hårt och förklarade en marinblockad mot Kuba för att hindra nya robotar från att anlända. Redan detta var
egentligen en krigshandling enligt internationell lag, men det formulerades som en "karantän" för att mildra
reaktionerna. Efter några dagar på randen till kärnvapenkrig beordrade Chrusjtjov att skeppen skulle vända tillbaka
och robotarna monteras ned. I själva verket hade USA och Sovjetunionen via hemliga diplomatiska kanaler
förhandlat fram ett utbyte, som gick ut på att om USA drog tillbaka sina robotar från Turkiet och lovade att inte
invadera Kuba, skulle Sovjetunionen ta bort robotarna på Kuba. I världens ögon hade dock Sovjetunionen gjort en
stor prestigeförlust och USA en motsvarande vinst. Den här förhandlingen hade ägt rum över några brev där Nikita i
ett av dem lovade att inte invadera Kuba om USA monterade ner och tog bort sina robotar från Turkiet. Kennedy
gjorde då en väldigt vågad chansning och svarade inte på det brevet. Nikita tog bort sina baser på Kuba medan

Kalla kriget 24

USA:s stod kvar i Turkiet.

Vietnamkriget
Åren mellan revolutionen på Kuba 1959 och nedrustningavtalen under 1970-talet kännetecknades av ett närmast
krampaktigt grepp av de båda supermakterna om sina respektive maktsfärer. Minsta eftergift till den andra sidan
kunde tolkas som en svaghet. En sådan upplevd svaghet hade kunnat ge den andra sidan en fördel i propaganda. I
USA var detta känt som dominoteorin. Föll ett enda land till kommunismen, skulle dessa ge stöd åt kommunister i
andra länder, vilket antogs skulle kunna starta en ohejdbar serie av kommunistledda revolutioner i flera länder.
Lyndon B. Johnson lät 22 000 soldater landstiga i Dominikanska republiken 1965 för att undanröja risken att få
ytterligare en Castro i sitt närområde. Brezjnev lät trupper från Warszawapakten gå in i Tjeckoslovakien för att
upprätthålla den nyformulerade doktrinen om "socialistiska länders internationella plikt att skydda och säkra
socialismens segrar varhelst de hotas".
Samma år placerade Johnson 575 000 soldater i Sydvietnam för att stärka den sviktande antikommunistiska regimen
och dämpa det kinesiska inflytandet i regionen. Den amerikanska allmänhetens tro på "ljuset i slutet av tunneln"
slogs sönder den 30 januari 1968 när Nordvietnam satte igång Tetoffensiven. Offensiven var ur militär synpunkt ett
stort och kostbart misslyckande för Nord, men visade sig istället bli en enorm propagandaseger. Den amerikanska
militären hade utmålat FNL som besegrat och nära ett slutgiltigt sammanbrott. Istället kom en stor och
välkoordinerad offensiv.
När Nixon blev vald inledde han ett långsamt tillbakadragande från kriget. Strategin var att gradvis bygga upp den
sydvietnamesiska armén så att den skulle kunna sköta kriget själv. Detta blev grunden till den så kallade
Nixondoktrinen. När Nixondoktrinen användes om Vietnam kallades den ofta "Vietnamisering" och betonade då
målet att Sydvietnam skulle försvaras av sydvietnameser.
År 1969 blev det känt att en amerikansk löjtnant, William Calley, ett år tidigare hade beordrat sin pluton att döda alla
invånarna i en by, Massakern i My Lai. Plutonen hann döda mängder av försvarslösa bybor innan de blev stoppade
av två soldater i en helikopter som lyckades hejda massakern genom att placera sig själva mellan de civila och
förövarna. Calley fick en förhållandevis lindrig dom i krigsrätten och fick senare amnesti av Nixon. Händelsen
spädde på den redan kraftiga anti-krigsopinionen i USA.
Miljoner vietnameser dog som en följd av kriget. Exakta siffror finns inte, men Vietnam släppte 1995 en
sammanställning som visade på 1 miljon döda soldater och 4 miljoner döda civila. Siffrorna får antas vara partiska,
men har inte blivit ifrågasatta från officiellt håll. På den amerikanska sidan dog 58 000 soldater. Det är tydligt att det
var den starka hemma-opinionen, kombinerat med bristen på stöd bland den Vietnamesiska befolkningen som fick
USA att dra sig ur kriget.

1970-talet

SALT I och SALT II
Den så kallade avspänningens stora dagar var 1969-1975. Under denna period kom flera nedrustningsavtal och
toppmöten mellan USA och Sovjetunionen. 1969 började de första förhandlingarna i det som kallas Strategic Arms
Limitation Talks, SALT, i den finländska huvudstaden Helsingfors. Sedan blev Richard Nixon den första
amerikanske presidenten att besöka det kommunistiska Kina i februari 1972. Besöket väckte stor uppmärksamhet
eftersom Folkrepubliken Kina och USA tidigare inte hade haft diplomatiska kontakter och amerikanarna inte hade
erkänt den kommunistiska regeringens legitimitet. Det fick också till följd att Nixon blev inbjuden till Moskva, även
det som första amerikanska president, då ryssarna inte ville hamna utanför den nya triangeldiplomatin. Mötet som
hölls i Moskva i maj 1972 resulterade i att två avtal om vapenbegränsning skrevs under, SALT 1 respektive
ABM-avtalet. Andra viktiga händelser var Västtysklands nya Ostpolitik och Helsingforskonferensen 1975. Den 17
juli 1975 dockade USA:s rymdfarkost Apollo 18 med den sovjetiska rymdfarkosten Sojuz 19.

Kalla kriget 25

1980-talet

Afghanistankriget
Kommunistpartiet i Afghanistan tog makten genom
kuppmässiga förhållanden 1978.[5] De islamistiska
befolkningen utropade jihad gentemot den
kommunistiska regeringen. Konflikten utvecklades till
ett inbördeskrig. December 1979 beslutade
Sovjetledningen att invadera Afghanistan för att bistå
vänsterregimen, med stora styrkor delvis också för att
skydda Afghanistan mot iranskt och pakistanskt stöd åt
islamisterna.[6] Med redan innan Sovjetunionens
inmarsch hade CIA på Jimmy Carter begäran ge stöd
Sovjetiska specialtrupper förbereder sig för uppdrag i Afghanistan till den islamistiska motståndskampen, genom
träningsläger i Pakistan och Afghanistan där det
tränades män från hela den muslimska världen[7] och beväpnades med vapen[8]. Efter ett växande missnöje i
Sovjetunionen, delvis genom glasnost med företaget i Afghanistan drog Sovjetunionen februari 1989 ur sina trupper
ur Afghanistan.[9]

Reagan och de nya spänningarna
I slutet av 1970-talet innebar sovjetiska interventioner i Afrika, utplaceringar av medeldistansrobotar i Europa och
framförallt invasionen i Afghanistan 1979 slutet på avspänningen. USA och några andra länder bojkottade
Olympiska sommarspelen 1980 som hölls i Moskva, varvid Sovjetunionen och länder ur Östblocket bojkottade
Olympiska sommarspelen 1984 i Los Angeles. Valet av Ronald Reagan till USA:s president i november 1980
innebar att upprustningen tilltog. USA ökade sina försvarsutgifter kraftigt och startade Strategic Defense
Initiative-programmet (populärt kallat Stjärnornas krig) vilket tvingade Sovjetunionen att också öka sina
försvarsutgifter, möjligen en bidragande orsak till Sovjetunionens senare kollaps. Tiden 1979-1985 kallas ibland
"andra kalla kriget".

Sovjetunionens fall
När Brezjnev dog 1982 tog först Jurij
Andropov och sedan Konstantin Tjernenko
över som generalsekreterare. Båda tillhörde
samma generation som Brezjnev och satt
endast kort tid. Andropov förde dock fram
Michail Gorbatjov som blev
generalsekreterare den 11 mars 1985.

Michail Gorbatjov var endast 54 år när han
tillträdde. Han lanserade begreppen glasnost
och perestrojka. Genom att allmänheten
skulle ges möjlighet att påpeka fel och
brister i samhället var tanken att motståndet
från den konservativa partibyråkratin skulle USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens generalsekreterare Michail
Gorbatjov håller diskussioner i Genève, Schweiz, 1985.

Kalla kriget 26

brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde
Gorbatjov mycket populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Det
blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa, och
1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika
sovjetrepublikerna och 1990 var det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt
med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med
Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset. När republik efter republik
utropade autonomi eller självständighet drog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25
december 1991. Sovjetunionen kollapsade och splittrades. Den största delen av det tidigare Sovjetunionen blev
Ryssland ("Ryska federationen").

Uppmärksamhet i efterhand
För att uppmärksamma att det gått 20 år sedan kalla kriget slutade hade Marinmuseum i Karlskrona under sommaren
2010 en utställning, Ytspänning, som har fullt fokus på hur kalla kriget upplevdes under 1980-talet. Utställningen tar
upp den svenska marinens perspektiv på kalla krigets sista decennium, men också kontrasterna mellan det civila och
det militära samhället. I utställningen får man höra personliga berättelser från de som var med när det hände, se
unika föremål och lära sig om vad som ledde fram till kalla kriget. ”Marinmuseums sida om Ytspänning” [10]. http:/ /
www.marinmuseum.se/sv/Besok/Utstallningar/Ytspanning-kalla-krigets-80-tal/. Läst 25 maj 2010.

Referenser

Noter
[1] Kumm, Björn (2006). Kalla Kriget (utgåva 2). Lund: Historiska Media. sid. 139-140. ISBN 91-88930-93-9
[2] Kumm, Björn (2006). Kalla Kriget (utgåva 2). Lund: Historiska Media. sid. 230. ISBN 91-88930-93-9
[7] Kumm, Björn (2006). Kalla Kriget (utgåva 2). Lund: Historiska Media. sid. 301-302. ISBN 91-88930-93-9
[10] http:/ / www. marinmuseum. se/ sv/ Besok/ Utstallningar/ Ytspanning-kalla-krigets-80-tal/

Webbkällor
• Engelskspråkiga Wikipedias artikel Cold War 23 juli 2003. (http://en.wikipedia.org/w/index.
php?title=Cold_War_(1947-1953)&oldid=1258305)
• Engelskspråkiga Wikipedias artikel Cold War 28 januari 2007. (http://en.wikipedia.org/w/index.
php?title=Cold_War&oldid=103746203)

Tryckta källor
• Bell, Philip (2003). Världen efter 1945. ISBN 91-518-4058-8
• William Blum: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik, Göteborg, Epsilon press, 1991 ISBN 91-7007-011-3

Kalla kriget 27

Vidare läsning
• Hatt, Christine (2004). Slutet på kalla kriget. Kalla kriget. Malmö: Gleerup. Libris 9470672 (http://libris.kb.se/
bib/9470672). ISBN 91-40-64235-6 (inb.)
• Lindholm, Rolf H. (2008). Kalla kriget och Sverige. Visby: Books-on-Demand. Libris 10794267 (http://libris.
kb.se/bib/10794267). ISBN 978-91-976463-5-2
• Ross, Stewart (2004). Orsakerna till kalla kriget. Kalla kriget. Malmö: Gleerup. Libris 9470649 (http://libris.kb.
se/bib/9470649). ISBN 91-40-64234-8 (inb.)
• En sammanfattande film om kalla kriget på youtube (http://www.youtube.com/watch?v=B3L7k8UZJ_s)
• Cold War.org (http://www.coldwar.org)
• 20 Mishaps That Might Have Started Accidental Nuclear War (http://www.nuclearfiles.org/kinuclearweapons/
anwindex.html) av Alan F. Philips, M.D.
• kalla-kriget.se (http://www.kalla-kriget.se)
• Marinmuseums sida om kalla kriget-utställningen Ytspänning (http://www.marinmuseum.se/sv/Besok/
Utstallningar/Ytspanning-kalla-krigets-80-tal)

Wikibok omvärldskunskap

Recommended

Recommended

More Related Content

Similar to Wikibok omvärldskunskap

Similar to Wikibok omvärldskunskap (20)

Wikibok omvärldskunskap